H a n d b o k   f ö r   B a b e l 
borges
He showed his find to a wondering decoder who told him the lines were written in Portuguese; others said they were Yiddish. Within a century, the language was established: a Samoyedic Lithuanian dialect of Guarani, with classical Arabian infections.
Jorge Luis Borges “The Library of Babel”

prolog
Buenos Aires är ingen blyg stad. Den saknar exakta gränser och är utlagd i en platt geografi längs kustlinjen av Rio de la Platas ostadiga flodmynning, likväl genomträngd av Pampas oändliga utsträckthet, ett resultat av överlagrade, tillfälliga och tillägnade inslag av spanskt ursprung, invandrarströmmar och förströdda importer av olika europeiska stadsbyggnadsideal.

Sedd på detta sätt är det en Babel-lik stad, detta förbryllande metropolis som en gång drog till sig människor från jordens fyra hörn, faktiskt mera ett land än en stad, vilken ännu behöver sitt eget språk för att finnas, sina dialekter för att kunna förstås, sitt innehåll för att kunna uttydas, sin vildhet för att tämjas, sina olika djur för att kunna beskrivas och sina arter för att katalogiseras.

pre-babel
Sedd som en del av det koloniala spanska imperiet uppnådde Argentina bara en andra klassens rang. Landet saknade en tydlig inhemsk kultur, hade få berättelser om sig själv, få egna skapelser, få egenhändigt framodlade raser. Buenos Aires saknar i sitt arv enastående historiska monument eller underverk som andra kolonialstäder i Latinamerika har, det finns inga forntida indianska ruiner eller koloniala barockkyrkor som i Mexico City eller Lima. Två lantliga arketyper gav Argentina dess välstånd; Pampasslätten och dess invånare, gauchos. Dessa bidrog till att ge landet dess enorma jordbruksexport; boskapen och utländska investeringsframgångar gjorde Argentina till världens tionde rikaste land i början av 1900-talet och förvandlade Buenos Aires till en stad full av lycksökare. Pampas inflytande på argentinska städer kan skymtas i det

faktum att Borges år 1926 publicerade en essä med den märkligt melodramatiska titeln Pampas och gudarnas förorter.

När immigrationsströmmen nådde sin kulmen år 1914 var mer än hälften av stadens invånare komna utifrån och välståndet som Pampas gav bekostade byggandet av stadens grundstruktur; hamnen vilken var den viktiga utskeppningsplatsen för den enorma köttproduktionen, de officiösa byggnaderna, slott och herresäten, regeringskvarter, shoppingarkader, järnvägsstationer och banker.
Staden fick sin hybridartade egenart genom en blandning av kolonial stadsbyggnadskonst och europeisk smak, av gauchos och eurofiler, av lantliga symboler och storstilade europeiska drömmar, av bevarandet av huvuddelen det historiska, koloniala fädernesarvet och en extrem stadstillväxt. Resultatet är byggnader som representerar allsköns europeisk varia blandat med äldre hus av lokal sort; hyreskaserner där fattiga immigranter bokstavligen staplades ovanpå varandra i det stela rutnät av gator som lades ut fyra sekler tidigare av spanska conquistadorer.

babel
Buenos Aires har lidit av ryktet av att vara ett derivat med många samtidiga språk men utan språklig endräkt, med flera importerade och bearbetade arkitektoniska stilriktningar sida vid sida, en smältdegel ur vilken det frankofila inslag som under 1800 och 1900-talen renderade staden epitetet ”södra halvklotets Paris” bara var ett av många.

Eklekticism, återspeglande den strukturella kris som uppkom i ett land utan egen identitet, blev den officiella arkitektoniska hållningen. Ofta förklädd, då och då uppdaterad längs sin egen kontinuerliga utveckling, förser den staden med exempel av olika stilkombinationer i ett oändligt antal repetitioner som efterhand kom att likna en gatukorsad byracka.

Denna eklekticism inbegrep alla strukturella nivåer och allsköns variationer tilläts—blandningar av diverse europeiska stilar inom samma kvarter, till och med i samma byggnad, framstod som lika argentinskt som tango, alltså det enda som dittills fångat själva idén i Buenos Aires, som verkligen uttryckte själen i Babel, denna stadens egen dans som smälte och lade samman afrikanska och latinska rytmer med verser skrivna i lunfardo, ett slags lokal slang av såväl spanskt som italienskt ursprung.

Påhittade arkitektoniska stilar avlöste varandra, och kopior av dessa, och kopior av kopiorna, uppvisningar, kommentarer, översättningar och tolkningar av uppvisningar, kommentarer, översättningar, tolkningar—ändlösa extrapoleringar av varje stil till ännu en ny stil, i sanning ett Babel.

Hela stadsdelar, som La Boca eller San Telmo, var som tagna direkt från italienska förlagor, hela kvarter i Palermo Chico och Recoleta var kopior av det trettonde arrondissementet i Paris, och när Alan Parker skulle slutföra sin film Evita filmades scenerna från Buenos Aires i en barock stadsdel i Budapest.

Riksdagshuset var influerat av Reichstag i Berlin men hade en dom påminnande om Turins kupoler, presidentpalatset fick ett franskt mansard-tak, en storstilad arkad i italiensk barock samt pelargallerier i italiensk renässansstil.

Byggnader som kopierades kunde vara de parisiska Café Maxim, Garnier-operan, Louvrens paviljonger, Luxembourg-palatset eller Jaquemart Andre-museet; användningen av allsköns blandningar och av mer eller mindre exakta repliker av hela palats eller delar av palats som Chantilly eller Fountainbleau accepterades utan knot.

En shoppingarkad importerades, mycket lik Milanos Galleria Vittorio Emanuel, liksom en katedral á la Panteon i Rom, en mindre version av centralposten i Wien, den största järnvägsstationen i världen i edvardiansk stil och flera kontorsbyggnader i flamländsk stil; de arkitektoniska motiven spände från tysk jugend till italiensk frihetlig stil och från grandiosa exempel komna ur sen-viktoriansk stil, Beaux- Arts och italiensk renässans, men sammantaget förblev det helt enkelt en eklektisk affär och argentinsk arkitektur var lika okänd i Europa som i Nordamerika eller som i sin egen region, för den delen.

Staden växte ohejdat, metropolis växte, men vad man såg var en anklagelse om ett experiment som löpte bärsärk, den utländska invandringen som utformade och förfalskade staden skapade ett slags frånvaro av alla betydelser. Buenos Aires, liksom landet, liksom nationen, saknade sin identitet, sin egen symbol, och utan dessa skulle staden inte ha någon själ, den skulle inte kunna leva, den skulle förbli övergiven och berövad sin röst, trots sin magnifika Babel-aktighet. Den skulle förbli nästan Nordamerika, nästan europeisk, alltid nästan något annat.

nästan något annat
Sålunda innebar stadens vidsträckthet och mångformighet en utmaning som i sig själv började likna en identitet för staden, det som ingen stil eller tanke hittills hade kunnat framavla, med undantag av tango. Men precis som staden Buenos Aires hade nu även tangon blivit devalverad, den rustika tangon, tango guardia vieja, född och utvecklat på bordeller i gauchos oputsade anda; i fräckhet, ren skamlöshet, stolthet och mod, allt detta hade nu tolkats av nykomlingar och främlingar till ”en feg och ömklig klagosång; en katalog av misslyckanden”, som Borges uttryckte det i ett brev till sin vän.

constructo
Lika mycket som det handlade om att utveckla en kultur för en ung nation vilken skulle kunna ses som jämbördig med andra länders kulturer, behövde Buenos Aires ett tydligt tecken för själva sin essens, en symbol som skulle göra staden verklig och där dess invandrare skulle finna egna rötter precis som de gamla criollos gauchos hade känt sina rötter i Pampas. De urbana realiteterna i Buenos Aires fordrade också någon form av nationell byggnad, det behövdes ett enat språk som skulle hjälpa till att bygga inte bara staden utan också själva nationens identitet.

Tiden var inne för att hitta ett ursprung, att frigöra sig från gammalt arvegods och bli oberoende, att finna sin egen metod, att hitta en utgångspunkt för den totala frihet som gör det möjligt att bygga ett eget territorium eller kanske återuppfinna sitt eget territorium, som gör att man kan börja förstå från outforskade ståndpunkter, från ursprunget, från varifrån allting är möjligt; till och med den omöjliga uppgiften att befolka den snabbt växande invandrarstaden med sina egna fantasterier.

post-babel
I denna sammansatta situation med en kultur som övergår till en annan i ambitionen att skapa en modern nation av Argentina, eller åtminstone något som såg ut som det, bjöd Sociedad Amigos del Arte (Konstakademiens vänner) år 1929 in Le Corbusier att hålla nio föreläsningar i Buenos Aires.

Men trots Le Corbusiers besök lyckades inte denna tidiga våg i Argentina ta till sig modernismen mera än som stil och alltså inte tillskansa sig dess principer. Den rådande och officiella smaken under 1930-talet var fortfarande inspirerad av Beaux Art, medan de som praktiserade modernism betraktades som udda varelser. Modernism utvecklade sig till en stil för

en liten elit, och de bemärkansvärda projekt som byggdes trots den rådande historiska trenden låg långt borta från Buenos Aires, exempelvis Casa del Puente i Mar del Plata av Amando Williams, en betongbåge spänd över en flod, eller Maison Curuchet 1948—1954 i La Plata av Le Corbusier, förmodligen det mest berömda byggnadsverket från denna period i hela Sydamerika.

Det första modernistiska landmärket i Buenos Aires var Kavanagh Building, färdigställd 1936. Även om detta snarast är en amerikansk skyskrapa som kombinerar Art Deco med expressionism så var det en av de första skyskraporna i armerad betong i Latinamerika och länge dessutom kontinentens högsta byggnad.

radical
Och trots allt detta: efter perioderna av kolonisation, suveränitet, europeisering, immigration, expansion, tillväxt, polarisering och folklig nationalism hade tiden äntligen kommit då man kunde vända gamla förhållanden ryggen och bejaka viljan att ge form oberoende av allt som varit, överge konventionerna och sätta tillit till det nya.
Under 1950-talet fick argentinsk modern arkitektur äntligen sin egen sort genom att montera ihop det förflutna med framtiden, genom att förbli uppriktig mot sitt criollo-arv, genom att finna en själsfrände i brutalism och i international style.
1950 och 1960-talen blev en heroisk period för argentinsk arkitektur (och för sydamerikansk arkitektur i allmänhet) när en generation grep möjligheten att etablera en ny livsstil i denna region, grep möjligheten att skapa en identitet för ett Latinamerika i vardande och därmed stilla all längtan efter monumentalitet och stolthet. (Niemeyer, Reidy, Testa, Soto y Rivarola, Bayardo, Dieste, Porro, Garatti, Gottardi, Carlos R Villanueva, Candela, Ramirez Vasques).
De monumentala offentliga arbetena i Latinamerika, vilka generellt tillhör de bästa under 1900- talet, kombinerade stil med idealistiska visioner om förändring av ekonomiska och sociala villkor.
Som man kan se i byggnader som Banco de Londres och i Nationalbiblioteket av Clorindo Testa tog argentinsk arkitektur ett anständigt farväl till sitt förflutna, accepterade dess frånvaro och hemförlovade dess instrument, frigjorde sig från sin kulturella bakgrund och återfann sitt ursprung, vilket kan sägas var radikalt (från latinets radicalis, ”från eller av roten”).
Dessa byggnader var inte blyga, de blickade inte tillbaka, de var lika brutala som gauchos, lika förankrade som criollos, rationella som Pampas, skamlösa, beslutsamma, oberoende, heroiska byggnader som inte kan anklagas för att sakna mod.

Efter att länge ha lånat det bästa från Europa var Buenos Aires nu äntligen redo för sin nya identitet, vilken skulle göra landets storslagenhet rättvisa. Buenos Aires med sin extraordinära kraft och intensitet är en enastående tilldragelse i vår tid, eller som Borges uttryckte det: ”landets levande realitet, Buenos Aires realitet, överskuggar realiteten hos våra tankar.”

Mariliis Lilover
Översättning: Thorbjörn Andersson

 

1The Kavanagh Building

Representative Masterpiece

 

2The Bank of London and South America

Brutalism Pioneer

 

3The National Library

Archaic Monolith

 

4ATC

Underground root

 

5The Planetarium

Star Fossil

manualofbabel.jpg

 

 

Advertisements